Om omöjligheter och hur ont de gör

Vissa dagar letar sig sorgen upp till ytan mer än andra. Det här är en sådan. Det kom olägligt. För en gång skull har jag målat fransarna svarta, jag ska jobba i stan idag. Ska hämta papper och pärmar och en bankdosa på Swedbank. Jag längtar efter att prata med min pappa och krama honom. Jag längtar efter det och efter andra saker som är helt omöjliga, och det gör ont. 

Finns bara en sak som avhjälper det här sinnestillståndet: att springa.