I ett rum på NUS

Två döttrar och en fru bestämmer att den döde mannen ska ha tofflor på sig.

Frun samlar ihop mannens få tillhörigheter. Ett par glasögon, runda, relativt nya. En klocka. Något mer. Det är dags att ta farväl. En sista gång.

Han kom aldrig hem. Till motorcykelstövlarna i garderoben. Till tanterna i bostadsrättsföreningen han brukade hjälpa. Till barnbarnen han hade sparat lagom stora jordhögar till och lovat sova i lekstugor och tält med kommande somrar. Till klottret på stadens väggar och kranen i Umeås hamn. 

"Ta hand om Sara!" sa han till sina föräldrar innan han gick bort. Borde han inte sagt till henne att ta hand om dem?