Ett sms på bussen år 2017

Eller var det ett telefonsamtal? Mamma säger "ring mig när du är hemma, jag vill inte säga det här till dig om du inte är hemma". Jag faller ihop på mattan i hallen när jag får veta. Att pappa kanske bara har två veckor kvar att leva. För en timme sedan var han förkyld. Nu är han döende.

Sitter i farmor och farfars bil. Åker gatan ned. Några barn och vuxna spelar innebandy på vägen. Jag minns att det var soligt.

På sjukhuset säger pappa "jag har gjort en del i mitt liv som jag ångrar, men jag är glad att jag i alla fall har hållit ihop med min fru". Exakt fjorton dagar senare stannar pappas hjärta under min hand. Jag skaffar vattenfast mascara och gråter varje dag på bussen till och från jobbet, i ett halvår.

Tårarna kommer sällan nu, men sorgen och saknaden finns kvar såklart.

Hoppas att jag aldrig någonsin behöver sätta min fot på hematologen igen.