"Kroppen är en kemifabrik"

Vi sitter i pappas rum på sjukhuset när han säger det. Han är en bekant till familjen, 80 plus, håret vitt som snö. Jag har munskydd och imma på glasögonen. Han har rätt. Jag vet att det är så. Det doftar sjukhustvål. Handsprit. Händerna ska tvättas minutiöst i slussen utanför rummet varje gång man går in. Barn får inte gå in överhuvudtaget. På en liten whiteboardtavla ovanför en tvättsäck står det "riskpåse till 2/9". Jag är så naiv, jag orkar bara hoppas. Jag tänker att bara han överlever den 2/9 så kommer det sluta väl.

Kroppsfabriken har många avdelningar. Ständigt produceras nytt. Det pumpas runt. Det underhålls och skyddas, försvaras och städas. När man är frisk bara fungerar det. Utan att man behöver tänka på det. Produktionen i pappas fabrik fungerar inte längre. Just det har jag vid det här tillfället förstått, men jag vet ännu inte att vi bara har några dagar kvar tillsammans.