Jag, farfar och en lönn

Vi står nedanför en stor lönn på kyrkogården, jag och farfar. Han håller i en näsa, ett frö från lönnen. Det är utrustat med två vingar för att det ska falla långsamt, för att vinden ska få fatt i det, för att det ska landa en bit bort. Det är vackert att se på. Färgen. Formen. "Tror du att det är en slump att det ser ut såhär?" frågar han. För att ge mig hopp. För att påminna sig själv.