I lågstadiet

Jag fantiserar om att jag ställer mig på bänken i kapprummet och dansar och sjunger, alla ser mig, precis som i en musikalfilm. I verkligheten ser ingen mig (jag upplever det så), jag är extremt blyg. Tar ingen plats. Har redan tjocka glasögon. Men ingen är elak, och jag är en av dem som hunnit längst i äppelpäppelbokserien. Jag är duktig. Min fina fröken Inger är säker på att jag kommer bli författare när jag blir stor.

Några av killarna har gjort en lista där de rangordnat alla tjejer efter utseende. Jag ligger sist på den.

Jag sparar knäckebröd från matan i fickorna och matar änderna i dammen med det, påväg hem från skolan. Jag gör det tills jag blir påkommen och upplyst om att maten man tar i matsalen ska ätas i matsalen. Inget är självklart när man är sju år.