En annan plats som varit vår

Skiss nr 51-55 2019. Gräsmyr- mycket fåglar vare där.

Vi brukade spana efter tranor på vägen till Gräsmyr, om det var vår. Var det vinter räknade vi julgranar på gårdarna vi passerade. Den som såg flest på sin sida vann.

Min farmor och farfar bodde i det lilla röda huset nedanför backen. Ett hus helt omslutet av åkrar och ängar. På en platå i skogen ovanför en av åkrarna växte åkerfräken. "Lilla söta fröken fräken" sjöng farfar alltid när vi gick där. Vi plockade liljekonvaljer längs stigen som gick parallellt med platåns kortsida.

Från köksfönstret tittade vi på fåglar med farfars kikare. Storspov minns jag att vi såg. Vi hörde den också, under ljusa aprikosrosa försommarnätter. I köket fanns en flora, ett lexikon och en fågelbok som konsulterades ofta och i alla möjliga sammanhang. På kylen hängde en teckning av en häst med för korta ben. Den hade jag ritat. Och i vardagsrummet hängde den där klockan med en pendel som tickade tryggt och högt när man skulle sova.

Min man friade i Gräsmyr och vi gifte oss också där. Det är sjutton år sedan. Men det brukar jag inte berätta för folk som vet hur gammal jag är. För då är jag rädd att de ska "tyck ja ä konstig".

Jaha vi såg brushanar också, från köksfönstret, det hade jag glömt... Och nähä ingen visste att min man friade under en promenad i Gräsmyr. Nu vet hela världen det. Jag glömde också berätta om morötter och rädisor, bärplock, massmord på flugor, plankor i byxbenen, linbanor mellan björkar och barn som körde toyotabussar på skogsbilvägar och åkte i backar på masonitskivor. Sedan åt de bullsöla och chokladröra och byggde snöhästar i naturlig storlek. Jag berättade inte heller om skotern som körde in i husväggen. Den nämndes ju till och med av kollegan från Gräsmyr igår när byn kom på tal vid fikat. Många minnen från en plats.