Den sista dagen

Den sista dagen är en Söndag. Jag gruvar mig för att åka till sjukhuset. Det är som att jag anar vad jag ska möta, vad jag måste gå igenom. På köksbordet: en ståtlig bukett astrar. Givna av medlidande, för det är synd om oss nu, någon förstår att den här historien inte har ett lyckligt slut.

Barnen pratar om morfar. "Morfar är så stark, han är den enda som kan bära oss två på samma gång" säger de. Jag förklarar att han nu är så svag att han inte ens orkar lyfta en tesked.

Jag ligger på vår säng, min bästa vän håller om mig. Jag gråter. Sedan skjutsar hon mig till sjukhuset.

Några månader tidigare har jag läst en artikel om vård i livets slutskede. I pappas rum pågår nu alla de där sakerna. Han är helt okontaktbar, kan inte längre svälja några mediciner. En jourläkare förutspår att han kommer dö under natten. Ingen bryr sig längre om att stänga dörrar, bära munskydd eller tvätta sig noga.

Fullmånen lyser på helikopterplattan. Bara några timmar återstår av vårt liv tillsammans. Mitt och pappas.