lördag 29 maj 2010

Konst av Elisabeth Widmark

Målningar av Elisabeth Widmark ovanifrån: 1) Avstånd, olja på duk, 80x88 cm. 2) Flyktig, olja på duk 80x100 cm.

Som lördagsläsning publicerar jag en liten presentation av konstnären Elisabeth Widmark. Jag hittade till hennes blogg av en slump, och är väldigt, väldigt förtjust i hennes bilder. Framförallt fascineras jag över hur hon lyckas fånga stämningar i sina bilder genom att återge kroppshållningen hos människorna hon gestaltar och ljuset i miljöerna där de befinner sig på ett speciellt sätt. Jag bad Elisabeth berätta lite om sitt bildskapande och sin bakgrund som konstnär. Hon skriver:

"Jag har egentligen inte varit konstnärligt aktiv så länge, började för några år sedan med måleri. Tecknade väl lite grann innan dess också, men inte mer än vanligt "telefonklotter". Att jag började tror jag beror på att jag hade ett behov av att uttrycka mig med någonting. Just då hade jag väl en tuff period och för min del blev det nästan jobbigare att skriva av mig, jag behövde något att fokusera på. Kunde sitta timmar med att bara rita näsor och ansikten. Jag upptäckte att när jag fokuserade på någonting så behövde jag inte grubbla så mycket, så det hela blev en grej för mig. Jag fokuserade stenhårt på att lära mig teckning från grunden, hängde på olika konstforum på nätet, inspirerades och ville lära mig mer. Började våga visa upp mina bilder, fick kritik och på så sätt lärde jag mig ännu mer."

Jag passade på att fråga vad som är Elisabeths drivkraft när det gäller bildskapandet, och hon svarar:

"Jag tror det är det som är motorn hos mig. Jag vill inte stanna av utan hela tiden utvecklas. Det är väl i och för sig på gott och ont, jag har en tendens att aldrig vara riktigt nöjd, se fel och brister på det jag gör och vara orolig för vad andra ska tycka. Men trots allt, jag gör det här för min egen skull, och när jag inser det så är det befriande."

Jag var också nyfiken på vad som inspirerar Elisabeth och hon berättar:

"Jag inspireras mycket av fotografier, särskilt gamla svartvita fotografier som visar människor i gamla byggnader och gamla rum. Där finns alltid en särskild stämning, ett speciellt ljus som blir när bilden är lite högexponerad och ljuset från ett fönster ibland kan se ut att explodera och det övriga rummet är mörkt.
Jag har egentligen ingen koll på fotografer, men Sune Jonsson gillar jag med sina västerbottniska fotografier. Roy Anderssons filmer gillar jag också, jag inspireras mycket av att se hans människor och karaktärer.

Just nu har jag hamnat i en period där alla bilder jag gör eller kommer att göra är ögonblicksbilder. Det är platser jag har besökt och personer som jag har träffat på.
Jag intresserar mig för det rumsliga, det man kan ta på, det fysiska. Men även det som är outtalat som stämningen och atmosfären i rummet. För mig är det intressant att försöka hitta någonting igenkänningsbart, någonting i ljuset, en plötslig rörelse, en kroppshållning eller ett uttryck hos en person. Häri hittar jag många bildidéer och jag har ofta med mig kameran och fotar mycket på platser som jag är på. Jag ska dock försöka bli bättre på att ta med mig skissblocket också, skisserna kan hjälpa en mycket till att hitta det som är mest påtagligt på platsen."

Jag undrar till sist om Elisabeth tycker att hon behöver vara "inspirerad" för att skapa bilder (eftersom jag ofta har stött på det påståendet själv), så jag frågar henne om hon tror att det är så. Svaret blir:

”Att ha inspiration när man skapar är nog ofta bra, men egentligen tror jag att man inte alltid behöver det för att kunna sätta igång. Inspirationen kan födas när man väl sitter och kluddar med någonting. Därför tror jag på att alltid rita någonting varje dag. Det behöver inte vara något snyggt, "telefonklotter"eller streckgubbar kan funka, bara man gör det. Sitta framför teven och rita funkar utmärkt, man sysselsätter sig och övar utan att man kanske tänker på det.”

Elisabeths blogg hittar du som läser genom att klicka på länken överst i detta inlägg.

Trevlig helg!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Tack Sara för den inspirerande läsningen om Eliabeth, och de vackra tavlorna hon målat.Helt i min smak. Kram från farmor.

Dorabella du Doight sa...

Kul!
Underbar idé att göra en intervju med någon annan konstnär på sin blogg. Kanske tar jag själv upp idén nu när det är sommaruppehåll på min konstskola. Hälsningar Ulrika

Sara sa...

Svar Dorabella: Jag tycker själv att det är väldigt intressant att höra vad andra inspireras av och hur de funderar kring sitt skapande. Jag tror också att drivkraften kan vara ganska olika när det gäller skapande. Är väldigt glad att Elisabeth ville dela med sig av sina tankar! Välkommen hit igen!

Empan sa...

Karin Broos. Kolla upp henne.
Hon och Elisabeth Widmark har samma stämning. Det är helt otroligt.

Sara sa...

Svar till Empan: Har kollat, tack för tipset! Faktiskt, de är liknande stämning i deras bilder!